Första chefsjobbet…Stort Grattis! Fantastiskt roligt, nervkittlande, spännande och kanske nervöst på en och samma gång?! Här delar vår grundare Hanna Notmeijer med sig av tankar och reflektioner från hennes första chefsposition för ett antal år sedan, för att kanske hjälpa en nytillträdd chef på vägen att inte begå samma misstag som hon gjorde. Häng med!
1.Våga vara dig själv! Lättare sagt än gjort…! Att ta sig an sin första chefsposition innebär att du helt plötsligt har fått en väldigt utsatt position – du har gått från att vara anställd med individuellt prestationsansvar till chef med ansvar för hela gruppen, resultatmässigt men även motivations-/utvecklingsmässigt. Ett stort ansvar som kräver sin respekt. Och sin tid för reflektion kring hur du ska tackla det innan du bara kör på. Det är vanligt att ta sig an den nya rollen med utopin om att bli den perfekta chefen där man ska bevisa vad man går för. Det är vanligt att sätta upp en fasad som visar en stark yta medan man innerst inne känner viss osäkerhet. Allt man säger och gör kan tolkas så olika och det gäller att agera och kommunicera helt rätt, alltid i alla lägen…eller?
Jag hade tidigare presterat goda resultat affärsmässigt och ville nu prestera fina resultat även chefsmässigt. Gick från att vara en i gruppen som hade skitkul på jobbet till att helt plötsligt ta ett kliv utanför gruppen och bli deras chef. Dessutom hade jag satt upp en bild av att en lyckad chef = en stark individ som visar styrka, mod, pekar ut riktningen, presterar goda resultat, lyssnar på och ser och bekräftar alla, löser alla problem åt alla i alla lägen och inte visar svaghet för att hålla teamet tryggt. En slags superhero med andra ord. Prestationsryttaren i mig tog helt över och jag satte upp en hyfsat självsäker fasad, hade svar och lösningar på det mesta, satte teamet främst och lovade för mycket med ambitionen att bli den mest omtyckta chefen ever och tog dessutom min nya roll högst seriöst. Inombords rådde en stor portion osäkerhet kring vad medarbetarna egentligen tyckte om mig inte bara som chef men även som person, mer frågor än svar på mycket, en rädsla för att teamet skulle misslyckas resultatmässigt samt rädslan över att inte bli en omtyckt chef. Dessutom särskiljde jag chefsrollen från mitt egna jag alldeles för mycket. Agerade på ett seriöst och lite stelt sätt som inte riktigt var jag. Vågade inte vara mig själv mot medarbetarna eftersom rädslan över att de skulle tycka jag var en svag chef var för stor. Detta skapade så klart en distans, kändes inte genuint och var säkert inte särskilt förtroendeingivande heller.
Jag är övertygad om att om jag bara hade vågat dra ner på fasaden och vågat visa mer av mig själv, så hade jag fått ett helt annat engagemang från gruppen, även i frågor jag trodde jag var tvungen att hantera helt i ensamhet. Hade jag vågat blotta mig mer och visa ”svaghet” och be om hjälp istället för att tro att jag skulle visa styrka i alla lägen, så hade jag ingett mod till de andra att öppna upp på samma sätt. Det hade säkerligen skapat en starkare vi-känsla samtidigt som jag själv skulle känt mig mer bekväm i min nya roll och inte behövt sitta på en piedestal som jag själv satt mig på vilket kändes väldigt onaturligt. Att våga ta sin nya chefsroll fullt ut och göra saker på sitt eget sätt och inte som man tror förväntas av andra är alltså så mycket viktigare än vad jag insåg då. Och att ”visa svaghet” är inte det minsta svagt utan kräver en enorm styrka och mod, något som jag då tyvärr inte riktigt hade.
2. Du behöver inte veta och kunna allt själv! Det är lätt hänt att man som nytillträdd chef tror att man måste kunna och veta allt själv, för annars är man väl ingen bra chef? Men vet du, du kan inte göra allting själv. Och även om du faktiskt skulle kunna det så är det inget effektivt sätt att använda din tid och kompetens på och det kommer ändå inte hålla i längden. När du delegerar skapar du dessutom fler möjligheter till delaktighet för dina medarbetare vilket höjer motivationen samtidigt som du skapar en starkare vi-känsla istället för en ”hen-kan-och-gör-ändå-allting-själv-känsla”.
Jag gjorde verkligen misstaget att tro att jag skulle veta och kunna allt för att skapa förtroende hos mina medarbetare för mig som chef. ”En chef som inte kan någonting uppfattas inte som en bra chef” tänkte jag och skulle försöka bevisa att jag dög genom att ha svar på det mesta. Jag arbetade dessutom i ett land med en mer hierarkisk kultur än i Sverige och om du inte pekade med hela handen kunde du lätt uppfattas som en svag chef. Och svag var ju det sista jag ville uppfattas som. I min iver att försöka bevisa att jag var en bra chef som dessutom var omtyckt tog jag på mig alldeles för många uppgifter själv. Prestationskraven gjorde sig än en gång påminda och för att säkerställa goda affärsresultat gick jag in och gjorde allt för att vi skulle lyckas och pressade på ganska hårt. Nådde någon inte riktigt hela vägen fram gick jag in och drog sista lasset själv. Kände en medarbetare att kraven blev för hårda hjälpte jag till genom att köra på själv. För så skulle väl en bra och stark chef göra? Hjälpa en medarbetare som stundtals tyckte det blev för mycket genom att gå in och lösa situationen, ta bort trycket, göra det själv?
Vi nådde fina affärsresultat vilket så klart påverkade teamet till att känna framgång. Men sannolikt skulle de känt sig mycket mer delaktiga i framgången om jag inte trott att jag skulle behöva kunna och göra så mycket själv, att de istället själva fått nå dit i sin egen takt och på sitt eget sätt. Antagligen kände teamet en alldeles för stor prestationspress, att man inte fick utrymme att göra på sitt eget sätt och skapa sina egna vägar framåt, att deras chef inte tyckte man som medarbetare var tillräckligt bra som tog över i mångt och mycket och hämmade den enskilda utvecklingen och motivationen. Mitt ego var alldeles för stort vilket skapade avstånd till teamet. Dessutom blev jag själv nästan utbränd på kuppen!
3. Våga visa dina misstag och stå för dem! Ingen vill faktiskt bli ledd av Mr. eller Mrs. Perfect. Men varför är vi så rädda för att prata om våra misstag och visa våra misslyckanden? Ego, stolthet, rädsla att framstå som misslyckad…anledningarna kan vara många. Men om du som chef vågar erkänna dina misstag öppnar det upp för dina medarbetare att också våga göra fel, att prova nya saker och att utvecklas samtidigt som du som chef upplevs mer genuin och får större trovärdighet.
Hur många misstag gjorde jag som ny chef? Jättemånga. Och hur många av dem vågade jag faktiskt erkänna, prata om, blotta mig inför och dra lärdom av inför öppen publik? Inte särskilt många alls. Däremot har jag försökt korrigera många misstag genom att istället för att rakt ut kommunicera dem, stå för dem och sedan rätta till dem, lite subtilt försökt lägga saker och ting tillrätta utan att officiellt erkänna att jag faktiskt gjort fel. Vilket säkert skapat irritation och minskat förtroende hos medarbetarna. Varför agerade jag då på detta sätt? Jo, förmodligen lade en tro om att bra chefer inte begår några misstag grunden och i kombination med ett lite för stort chefsego och stolthet blev det så. Inget jag rekommenderar!
4. Lyssna mer istället för att tro att du måste göra! Många tror att man som ny chef måste leverera hela tiden. Leverera resultat, leverera planer, leverera målsättningar, leverera lösningar. Men ibland vill medarbetare bara ha någon som lyssnar. Bara lyssnar. Utan att komma med en massa lösningar och förminska problematiken en medarbetare upplever att hen står inför. Utan bara någon som faktiskt lyssnar.
Jag gick in för att minsann leverera bra resultat direkt och fokuserade väldigt mycket på att få saker gjorda. Trodde att jag skulle bli mer respekterad som chef ju mer jag fick gjort och ju hårdare jag jobbade. Om någon klagade över något satte jag upp en aktivitet för att lösa problemet med en ”sitt inte bara där och klaga, do something”-attityd! Och i min strävan över att bli en omtyckt chef hamnade det där ”do something” ofta på mig. Jag skulle försöka hitta lösningar på medarbetares frustration och problem vilket väl i sig inte är helt fel i en del lägen. Men många gånger var allt de ville ha någon som lyssnade. De ville bli sedda, bekräftade över att de gjorde ett bra jobb, bekräftade över att de slet och kämpade och stundvis hade det tufft, och ibland bara spy lite galla över något och klaga lite. Som vi alla behöver ibland. Pysa ut lite frustration.
Hade jag avvaktat och ibland bara lyssnat och bekräftat vad mina medarbetare sade hade jag säkerligen kunnat undvika en massa ”lösningar” på problem som i många fall inte ens existerade. Och dessutom hade mina medarbetare fått större förtroende för mig som chef, vågat dela med sig av fler saker och känt sig bekräftade och motiverade med en förstående och lyssnande chef vid sin sida. Som en klok person sa; man har två öron men bara en mun av en anledning.
5. Ta hjälp, be om råd, be om en mentor! Gå inte i fällan att du minsann ska visa omvärlden att ingen är mer lämpad för det här chefsjobbet än du och att du klarar dig helt galant på egen hand. Svälj stoltheten och be om hjälp och råd. Vänd dig till exempel till dina chefskollegor. Fråga vad de känner sig osäkra kring, dela med dig av dina tvivel och sänk fasaden. Det kan vara oerhört skönt att ha någon som lyssnar på DIG, som du kan pysa ut lite frustration hos och ha som bollplank inför situationer du står inför. Men för att få det krävs att du vågar vara öppen med dina funderingar och öppen för att be om hjälp.
Ni ser den röda tråden…ville inte visa svaghet, ville prestera på topp, ville bli den bästa chefen ever men samtidigt så himla osäker på vad teamet egentligen tyckte om mig. Tänk vad skönt det hade varit att ha någon att bolla dessa känslor och tankar med, att våga berätta hur jag egentligen kände och kanske hitta någon som faktiskt kände likadant. Att man inte var ensam om att känna osäkerhet i den här nya, spännande, men samtidigt utsatta rollen. Vid en dålig dag på jobbet ha någon man kunde visa det för. Vid nya och utsatta situationer som exempelvis svåra samtal och gråtande medarbetare ha någon att dela bördan med. Tänk så mycket enklare det hade blivit och så mycket jag skulle lärt mig på den resan, att få dela med mig av mina erfarenheter där och då och få tillbaka andras syn och bli stärkt av människor som befann sig i samma situation som jag själv. Ja, som ni förstår gjorde jag inte det och det är något jag verkligen ångrar idag.
Sist men inte minst hoppas jag du kan NJUTA lite av din nya chefsroll och inte ta jobbet för allvarligt. Slappna av. Du är fortfarande människa. Du får fortfarande skratta, visa känslor och göra misstag. Man kan skämta och vara ”oseriös” utan att för den sakens skull tappa respekt som chef. Man får ha KUL på jobbet också som chef. Och man får ha DÅLIGA DAGAR på jobbet även som chef. Det är superviktigt att skapa en skön miljö för dina medarbetare och inte allra minst för dig själv. Tänk på att när du lämnar företaget kommer du inte att bli ihågkommen för din fantastiska budget eller för din outtröttliga arbetsdisciplin, folk kommer däremot att komma ihåg någon som lyste upp deras dag.
//Hanna Notmeijer